Fiction överträffar verklighet

En vän sa till mig för en stund sedan att jag borde skriva en komedi om mitt singelliv. Det går ju inte tycker jag. Det finns ju inget stoff. Jag dejtar inte, hänger inte på matchingsajter, tindrar inte och är nog i största allmänhet på gränsen (men bara på gränsen!) till otrevlig i min approach mot män*.

 Men det som inte sker när jag är vaken fixar mitt undermedvetna jag när jag sover. I måndags var jag i Jönköping på en nätverksträff. En natt på hotell. Inte helt ovanligt att jag får litet svårt att sova då. Men jag somnade. Vaknade och trodde att klockan närmade sig uppstigning (i själva verket var kl 00.30) Jag hade haft en asbra dröm! Drömde att jag var på väg till en nattklubb. 100% självförtroende och stuns i stegen. Jag var stark, snygg och på strålande humör. Precis alla log och hälsade på mig vart jag än gick. Kände mig som ”A million bucks. ”Själv gled jag fram till en snygg kille som stod i kö till något sporthak (det kändes uppenbart att någon viktigt match skulle visas där.) och frågade helt casual ”Vi ses efter matchen va?” Han log och hann inte svara förrän jag gled vidare in på klubben bredvid spothaket med 100% säkerhet på att han skulle komma till klubben efter matchen och följa med mig hem. Han luktade gott också.

Gott så. MEN! OMG. Inatt. Inatt hörrni. Vet inte om jag kan med att skriva om det här nu för jag sitter på jobbet. Och jag rodnar.** Jag och min bästis Johanna var på Bon Jovi-konsert (vilket vi faktiskt ska i sommar.) Av någon outgrundlig anledning fick publiken, som inte var överdrivet stor, stå snett bakom scenen. Så ingen såg något och det hördes inte särskilt bra heller. Jag var jättesur. Men det var tydligen genrepet. Sen fick alla stå framför scenen och det var ungefär lika många i publiken som det är på Skid Row på skogsröjet. En ganska liten och trött publik med andra ord. Någon form av kiosk med kaffe, läsk och öl fanns det också. Den var placerad kolossalt långt bort från scenen. Framåt slutet av konserten när alla bra (gamla) låtar skulle till att börja ville jag ha en öl. Lite av en dröm – lyssna live på Always, Bed of Roses, This aint a love song osv. med en kall bärs i näven. Så jag fick springa i så gott som omänsklig fart för att köpa den där ölen och sen tillbaka igen. När jag är på väg tillbaka ser jag att de få som är kvar i publiken har ställt upp sig i någon form av kö. Aldrig i helvete att jag ställer mig längst bak i en kö när det här once in lifetime ögonblicket är så nära anstående. Ju närmare jag kommer scenen desto starkare blir ljudet av konserten. Låten Always drar igång. Jag ser på storbildskärmen att Jon Bon Jovi är, hör och häpna, ung igen! Jag tänker forma mig till en mänsklig kanonkula genom publiken, tänker tacklas för mitt liv. En vakt i orange t-shirt ser mig och sätter efter i en rasande fart. Jag hinner igenom flera lager människor innan vakten griper tag i min axel och vi halkar handlöst i det våta gräset. Faceplant. I samma ögonblick som min kind träffar marken så landar självaste Jon Bon Jovi precis framför mig med sitt ansikte ca 20 cm från mitt. Han är otroligt svettig och skrattar. Han griper tag om mitt ansikte och drar mig till sig. Vi ligger kvar på backen och hånglar som tonåringar. Sen blir det som det blir ibland i drömmar, tidslinjen bryts och platser byts ut. Vi är på någon annan plats nu. Han är fortfarande ung, svettig och uppenbart pilsk. Och strålande glad. I mig. Jag skippar detaljerna. Det här inte den typen av blogg. Lets just say att Jon är nog ett av de bästa dröm-ligg jag haft. Resten av drömmen bestod mest av att jag fick deras turnéplanen och valde vilka ställen jag ville möta upp honom på. Så jag har legat med Jon Bon Jovi jorden runt kan man säga. 

Jon Bon Jovi är inte och har aldrig varit någon som jag har tänkt på som sådär överdrivet attraktiv. Men den här drömmen var häftigt. Och efter en snabb googling på Jon Bon Jovi sweaty så kan jag konstatera att karln var ju inte ful direkt. Huvaligen.

 
* Helt befogat. 90% kan ju inte bete sig som folk. (observera att jag skrev 90%. INTE ALLA MÄN!)

** Nej det gör jag inte. Men det vore klädsamt.

moget | | Kommentera |

Del Toro

Tja!
Jag har galet mycket att göra på jobbet nu. Vet inte riktigt var jag ska börja så jag bloggar lite istället. 
Har upptäckt en serie på HBO. Escape of Dannemora. Benicio del Toro är med. Han är lite som ett spirit animal för mig och har varit det sedan jag var 15. I alla tänkbara och otänkbara situationer kan jag luta mig tillbaka på frågan; Vad hade Benicio del Toro ha gjort? Det har jag förstås ingen anning om så jag får förlita på mig på hans filmkaraktärer. Dom är ganska ofta rätt osympatiska och brutala. Det har funkat bra hittills faktiskt. 
 
Just idag är det inte till någon större hjälp dock. inte än.
 
 
moget | | Kommentera |

Finlandia

Jul och nyår förlöpte utan problem. Det var trevligt. Jag var tomte hos föräldrarnas granne och gjorde en enastående insats. Det liksom faller sig naturligt att stånka och stöna och vara putslustig när man drar på sig dräkten och förvandlas till en tjock gubbe med stort skägg. 

Efter att ha varit ledig i 11 dagar finner jag acklimatiseringen tillbaka till arbetslivet lite kämpigt. Förutom att tvingas upp svingidigt och sen återigen få uppleva the life of a pendlare * har jag upptäckt att det är främst två saker som suger med att inte vara ledig:
1. Jag kan inte bajsa när jag vill.**
2. Jag måste ha BH på mig. (Needless to say att jag inte måste ha det. Men jag är vuxen. Och det blir tissar överallt utan. (Mest åt sidorna faktiskt.)) 

Det var bara det. Hejs


* pendlandet kommer troligen få ett eget inlägg vad det lider. Denna outtömliga källa till frustration, irritation, ångest och ibland fniss. 
** Alltså. Det är ju inte som att jag har rymdblöja på mig hemma. Men jag kan gå på muggen närsom jag behöver. Det går inte på jobbet pga lyhört och folk. ( för vidare läsning om rymdblöja: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1xBA6/korde-150-mil-med-rymdbloja
moget | | Kommentera |
Upp