Lägesrapport från Luntgatan

Jag trivs som fan. Det är roligt här.
moget | | Kommentera |

Dagens lärdom

Nyss hemkommen från ett seminarium. Det gick över förväntan bra. Alla grupper skulle ju ha förberett sig genom att göra en observation av socialt samspel i något vardagligt sammanhang på en offentlig plats. Jag, Schultzen och Nettan gick till museet för att ställa till trubbel genom att bryta mot "gå-på-museum-konventionerna" (att man inte pratar högt, man rör sig efter ett visst mönster etc.) Men det gick åt helvete. För det var en utställning om förintelsen, och inte ens jag (Det är sant!) har mage att skoja till det där. (Föreslog förvisso att vi skulle komma tillbaka följande dag. Då skulle jag och Nettan vara utklädda till nazister och jaga juden Schultzen. Som ett preformance. Men sådant får man inte skoja om. tydligen.) På de andra utställningarna var det fullkomligt folktomt. Inte en kotte syntes till. 

Åter till seminariet. Lärde mig ett och annat, sköna diskussioner och Ramsten (läraren) bjöd som vanligt på trevliga anekdoter (Härom veckan hjälpte han en gammal dam att bära hem ett bord från Myrorna, sen visade det sig att damen var dement och köpte grejer där hela tiden som dottern senare fick återlämna.) Han tipsade också om de bästa ställena för att kunna antasta någon: Hiss eller rulltrappa. Därifrån kan ingen fly (på en liten stund i alla fall.) Jag blev hemskt sugen på att undersöka saken närmare. Vilken antastningstyp är du?
moget | | 2 kommentarer |

Menga boul

Ur askan reste sig en varelse, ledbruten och frusen, men fast besluten att klara av den uppgift som nu låg framför henne. Det var inte hon själv som medvetet tagit detta beslut, det var ödet, gud eller någon annan högre makt som människan ännu inte känner till. Det enda hon visste var att det nu låg helt och hållet på hennes axlar att rädda världen från denna kolossala katastrof som låg och lurade i skuggorna. Tiden var knapp. Därför borstade hon bort askan från jackan, knyckte till med nacken och tog det första lilla, men ack så självsäkra, steget på sitt livs största äventyr. Det dröjde inte länge förrän hon stötte på sin första utmaning. Med sammanbiten min tog hon sig an den och var klar på ett par minuter. " Då var det bara tvåhundrafemtioelva flyttkartonger kvar då.." tänkte hon bittert och gick vidare. 
moget | | Kommentera |
Upp