East bound and down!

Tjugo över fem i morse fick Kock paket. Då kunde jag inte vänta längre. Tålmodigt och långsamt öppnade han dem och undrade "alla på en gång?". Ungefär som att jag skulle kunna vänta och portionera ut dem under dagen!? Galenskap. Fast såhär i efterhand inser jag att han har en poäng. Det hade ju varit skoj med mer paket under dagen. Äsch. Han får nöja sig med lite halvsuddiga tuttbilder via mobilen istället.

Hyrestanten med bihang var nyss här och kollade på badrummet. Det läcker tydligen in hos grannen under (det läckage började ungefär samtidigt som jag flyttade inte. Mycket märkligt.) så det ska renoveras. Hon funderade på att sätta in en duschkabin istället för badkarl. Det är tydligen standrad nu för tiden. På grund av halkrisken. Jag upprepar- på grund av halkrisken! Nu ska gemene man räddas från den enorma fara vi utsätts för i våra badrum. Liksom gemene mans barn har räddats från dödsmaskinerna i lekparkerna, där alla attraktioner nu ersatts med EU-anpassade barnvänliga attraktioner. Jag vet ärligt talat inte hur folk överlevde förr i tiden med alla faror som lurade i varje hörn. Väntar tålmodigt på att få kökshandskar i titan så jag kan hacka lök utan att riskera livet. Och ett kroppshölje av ännu inte påhittad materia som skyddar mot all typ av strålning.
(ska man överdriva kan man lika gärna göra det rejällt.)

Idag bär det av mot perstorp. Senast jag var där plockades tatueringsmaskinen fram. Kanske var därför jag inatt drömde att jag hade 15 min att bestämma mig för ett motiv. Jag ville ha en lastbil, men snubben kunde inte göra en lastbil och föreslog en katt istället. Det kan vara ett medelande från mitt undermedvetna som säger A) Ta vad du får! B) Ge fan i att tatuera dig på fyllan C) Det blir inte alltid som man tänkt sig. D) Skärpning. Nu räcker det. Upp och hoppa liten loppa. Vakna och ge paket till Kock istället.
moget | | En kommentar |

jonsert

Har precis lyssnat på två fullkommligt skitnödiga radioteatrar på sr. (Måste lyssna på något när jag går här och donar. Tystnad kan man dö av har jag hört.) Radioteater är inte helt lätt men fan vad mycket bättre saker jag har hört under min utbildning. Och fan vad jag skulle kunna göra bättre. Och den där skitnödiga kultureliten får betalt för sitt dravel. Fan.

Tur att jag har en av världens sötaste sidekicks (fast det kanske är jag som är sidekicken?) som pitchat vår dokumentär för någon producent/filmkonsulent som tyckte att vi skulle kontakta SVT och SFI. Det skulle kunna ge lite cash. Och så vore det ju rätt skoj/intressant/givande att jobba med ett projekt som inte har sin slutdestination inför en klass och en opponentgrupp i skolan.

I morgon fyller Kock år. Haha. Garvar bara jag tänker på det och ska försöka mig på en återberättelse av gårdagen (tror dock jag kommer misslyckas fatalt. Det var säkert en "skulle-varit-där" grej.) I alla fall, vi var i köket och grejade med något. Jag sparkade honom lite lätt på låret. Han skulle kontra och sparka tillbaka. Men han är så jävla ovig (och förmodligen stel efter föregående dags innebandy) och duttade till mig typ 20 cm över golvnivå. Jag kunde inte sluta skratta*. Han såg en smula oförstående ut och jag förklarade att det var hans totala ovighet som roade mig. Efter en kort stunds villrådighet från hans sida gick han raskt och hämtade sin innebandyklubba och innebandy boll och förklarade att han minsann kunde skjuta bollen jättejättehårt och demostrerade en skott i hallen. Underbart. 

* Från hjärtat liksom.
moget | | Kommentera |

Mama

Haha, glömmde ju berätta. Min väska är återfunnen. Men utan dator i. Och med tanke på att jag var ensam i vagnen när tåget rullade in på sin slutstation och väskan var borta ett par minuter senare när jag kom tillbaka så verkar det inte helt omöjligt att någon form av personal har snott datorn. (om väskan placerades i en skrubb på station eller liknande kan den har blivit stulen då.) Det är i alla fall min mammas orubbliga teori. Så grattis Öresundståget! De har nu min mamma i hasorna. Hon är ett lejon. Ingen oförätt mot hennes ungar går obemärkt förbi. Någonsin.
När jag ringde dem förra veckan kom jag inte längre än till växeln. Mamma å andra sidan fick prata med en "jättetrevlig kille som inte alls hade malmödialekt!". Han kollade upp saker och ringde tillbaka hela tre gånger! Jag vet inte exakt vad hon sa. Hon berättade om hela händelseförloppet och förklarade att datorn i sig inte är speciellt värdefull, men att sakerna som finns på den har mycket stort värde för hennes minsting (eder undertecknad). Förutom att jag ska få någon slags remiss (som ska komplettera min förlustanmälan till polisen) så ska den här killen på något vis uppmana och informera personalen att om man har "råkat" ta hem min dator så kan man mycket gärna lämna in den på närmsta polisstation. Helt anonymt förstås. För datorn har inget marknadsvärde.
Jag har inga som helst förhoppningar att se min kära dator igen. Men jag tycker det är helt jävla underbart att min mamma inte har tappat hoppet om ett mänskligt samvete. Och jag är å så tacksam att ha mamma i min ringhörna och inte the other way around.

Förresten gjorde Kock och jag en krämig svampsoppa igår som var första-ölen-på-semestern-god*

* Jag har aldrig haft semester. Men jag vet att det är en mycket positiv grej. Och öl är en positiv grej. Ja, ni fattar?
moget | | Kommentera |
Upp