Magnus

Jag nämner det en gång i den här bloggen för att folk ska förstå att jag inte är fullständigt hjärtlös och sinneskall inför det som faktiskt hände. Annars är det inte riktigt min grej att ventilera riktigt djupa och jobbiga ämnen här, det har jag andra forum för. 

 Helgen slutade i fullständig tragedi. Den årliga festivalfesten hölls ute på landet i Ljungbyhed i Skåne. Från fredag till söndag. För många från torsdag till söndag. En del kom och en del åkte hem under dessa dagar men vi var omkring 60-70 pers på plats hela tiden. Återseende var kära och många. Norrmän, tyskar, holländare och svenskar. Stämningen var magnifik. Fyllan tilltog. 

Natten mellan fredag och lördag, någonstans runt tre, blev min kompis Magnus sur över något. Ingen vet riktigt varför. Vanligt fylletjafs högst troligtvis. Han sa till en annan kompis att han skulle gå en sväng. Det tyckte hon var en dum idé. Det var mörkt, kallt och fuktigt. Hon hann inte mer än vända sig om för att bädda till lite i sängen i sin husvagn så var han borta. Hon knallade efter med ficklampa men då hade han redan hunnit iväg för långt. Hon var alldels för mörkrädd för att ge sig ut ännu längre och tänkte att han naturligtvis skulle vända om snart. 

 Men det gjorde han inte. På lördag förmiddag berättar hon för mig att han är borta. Att han inte kom hem efter att travat iväg om natten. Jag tycker inte det är jättekonstigt först. Under dessa fester är det inte alls ovanligt att folk vaknar upp i fel husvagn, i någon utav bussarna, ett militärtält etc. Och det var ju fortfarande förmiddag. Det var många som inte klivit upp ännu. Magnus svarar inte i telefon så jag och en annan kompis börjar så småning om att gå igenom samtliga utrymmen utan att hitta honom. Sen börjar vi leta utefter grusvägarna i riktning mot byn. Vi ropar och osv. Det känns som att leta efter en nål i en höstack. Dessutom minns vi att Magnus försvann förra året från samma fest och kom tillbaka nästan ett dygn senare. Vi vill gärna tro att han har gått till någon granne eller liftat till något närliggande samhälle och nu sitter och dricker öl på någon pub eller liknande. 

En bekant kommer åkandes på väg in mot byn för att köpa pizza. Vi följer med och krypkör hela vägen i skogspartiet. Gör samma sak på vägen tillbaka från byn. Efter att ha ätit och duschat ringer vi någon slags polisupplysning och frågar om vi bör efterlysa honom på riktigt. Vill ha för mig att klockan är runt 14. Dom säger att vi ska vänta några timmar. Vid kl 16 känns det mer och mer orealistiskt att han skulle ha tagit sig någonstans utan att höra av sig till någon av sina vänner (Nu är ju liksom ALLA kontaktade via telefon och Facebook.) Vi hittar hans plånbok och ringer och gör en polisanmälan. 

 Det dröjer inte alls länge innan första bilen är på plats. Efter att ha frågat några av oss hur det ligger till så dröjer det inte länge för ytterligare ett par polisbilar är på plats. Sökning utan hundar. Sökning med hundar. Värmekameror och helikopter. Polisen ber oss att hålla oss utanför sökandet för det skulle innebära att vi kunde förstöra eventuella spår. Så vi går mellan festplatsen och parkeringen där polisbilarna står. Fram och tillbaka. Det känns så orealistiskt. Han kommer säkert komma knallandes längs vägen snart och så har vi ringt polisen och ställt till med ett stort ståhej. Så känns det. För det verkar mest troligt. Det är så det brukar vara. Men dom hittar honom inte. Kristina, Kock och jag sätter oss i en bil på parkeringen för att ha koll på letandet och där blir vi kvar hela natten. Polisen har sagt att om dom hittar något så måste dom kontakta anhöriga innan dom kan berätta något för oss. Men i bilen ser vi ju i alla fall om det händer något. Det var ryssligt kallt. 

 Söndagen är rakt igenom märklig. Polisen fortsätter men för en annan är det dags att åka hem. Hur kan man åka hem när det saknas en kamrat? Vid det här laget är det uppenbart för alla att det måste ha hänt något allvarligt. Jag tänker mig att han har snavat och brutit ett ben, är nerkyld, har vätskebrist men är vid liv. Hoppas så innerligt att polisen ska hitta honom snart. Ett hyfsat stort gäng stannar kvar på gården. Vi åker hem. Carola har feber sedan dagen innan. Jag och Kock får det under kvällen. Feberyra, fylleångest, och tankarna på Magnus gör det till en mycket hård natt. Fastän Kock och jag har varandra måste datorn stå på och strema serier så det inte blir tyst. 

Båda sjukskrivna på måndagen. Febern håller i sig. På eftermiddagen ringer Ida. Hon behöver inte säga det. Jag hör det på henne. Hon gråter. Det var inte meningen att dom skulle få höra det. Ida och några till var nere vid polisbilarna när en ridande polis fick ett anrop om att en "patrull" (jag vet faktiskt inte vad man kallar det) hade påträffat en kropp som passade in på signalementet de fått. Det var naturligtvis för tidigt att till 100 % fastställa att det var Magnus, men det sa ju i princip sig självt att det var han. 

 Lättnad över vetskapen, ovisheten är så grym. Förtvivlad över faktumet att han faktiskt var död. Oro för hans vänner, speciellt Tim som då satt ensam och nyinflyttad i Timrå. Och naturligtvis väldigt sorgens. 

 Det var fullständigt surrealistiskt att under söndagen och måndagen följa medier som Aftonbladet, HD och Expressen vad som hänt när det gäller ens kompis. Man försöker pussla ihop bitarna med vad som står skrivet och vad ens vänner ringer och berättar. Så småningom får vi veta att han låg endast 120 meter från huset i ett vattendrag/kärr. Ett gäng om fyra kamrater hade gått förbi där utan att se honom. Det känns jobbigt. 

 Jag vet inte hur det gick till. Om han kämpade länge. Om det gick över snabbt. Om vi hade kunnat hitta honom vid liv om vi varit ute tidigare. Vet bara att platsen han fanns på var så pass otillgänglig för polisen som fick kalla in räddningstjänst med torrdräkt och flyttbrädda för att bärga kroppen. Jag vet att sådan här grubblerier inte tjänar någonting till. Men en sak har liksom fastnat och sitter kvar. Magnus flickvän Linda berättade genom en nyupprättad hemsida rörande Magnus försvinnande att polisen lyckats få tag på hans telefontrafik. Hon fick lyssna på meddelanden som spelats in. Första samtalet efter att han stegat iväg från husvagnen gick till Linda. Hon sov och svarade inte. Han talade inte in något. Några minuter senare ringde han en kompis. Där lämnade han ett meddelande. Det blåste väldigt mycket så det enda man kunde höra innan meddelandet bröts var ett flåsande och "Fan, fan, fan". 

 

 
moget | |
#1 - - Rövfejan:

Förstår om det var tungt som bly att sätta sig ner och skriva det här inlägget, men det var bra att du gjorde det. Jag tänker konstant på det som har hänt...det känns overkligt. Livet är så satans bräckligt, men att det är så bräckligt att det räcker med att vara lite för berusad, för att allt ska gå åt helvete. Ofattbart.

Svar: Jo. Det var tungt. Men gött. Och skönt att ha ett forum förutom Facebook, där kan jag inte alls skriva av mig på samma sätt. Men det gör ju andra så bra istället.
Vildbarn

Upp