Krock

Facebook förstör mitt bloggande. Inte för att min blogg är så exceptionellt viktig. Inte facebook heller för den delen men upprepningar är alltid trist och jag misstänker att den sälla skara som faktiskt läser Vildbarn är typ bah friends med mig på fejan. Dråpligheter och annat trams som kunnats läsas om här har numera förpassats till statusuppdateringar. Fan vad trist!

Om det inte redan blivit känt på FB hade jag kunnat dra en fin liten utläggning om hur osmart det är att knalla hem om lördagsnatten med händerna i jackfickorna. I alla fall om man har planerat (eller som i mitt fall tappat kontrollen över ens lekamen som inte riktigt kunde hantera en glashal gångväg under nysnö) att störtdyka med huvududet före ner i backen. Ett sår på kinden vittnar om händelsen. Men både gudarna, diktatorerna, andarna och andra osunda förebilder måtte veta att jag hade tur som inte bröt mig. Eller slog ut några tänder. Är jag förvånad över denna bedrift? Eller ens besviken? Nej. Det hör till. Det här året har ju varit galet från början.


Söndag morgon. Mamman förskräckt.
 

Måndag, kamouflage.


I skrivande stund. Kan inte sluta pilla.


moget | |
#1 - - Rövfejan:

Du ser tuff ut på bilderna, det är huvudsaken. Föredrar för övrigt att du spiller bönorna här än på Facebook. Mitt hat för Facebook ökar dagligen. Ändå är jag ofta inloggad. Jag är falsk som vatten.

#2 - - Lisa:

Klart du gör kompis, det tar längre tid att läsa ett inlägg än en statusuppdatering (på arbetstid givetvis)

Men tack saru ha. The blogg is stil alive!

Om mig

Vildbarn

När jag var 14 år fick jag ett svenskt indiannamn: "Plötslig ur dimma" och livet är sig ganska likt.Fast nu händer det titt som tätt att jag plötsligt ramlar in i dimma också. Jag är ganska kreativ men lat. Vilket liksom krockar och resulterar i att jag har massa idéer men inte gör någonting.

Till bloggens startsida

Kategori

Arkiv