.

Men åhhh. Jag är en så dålig människa. Dvärgen. Eller den kortvuxna personen. Eller vad som nu egentligen är den korrekta benämningen (och det är fan fel att det ska finnas benämningar på människor.). Inte ok. Inte OKEJ. Stackars människa. Stackars människa som varje dag måste möta idioter som mig, som inte ser längre än vad näsan pekar.

Texten som följer nedan är kvalificerat gnäll. Var god hava överseende med detta. 

Min arbetsplats är ett kaos. Hela tiden och varje dag. Börjar tröttna på riktigt. Som så många gånger förr.  Det är som att trampa vatten. Nästippen över vattenytan men inte mer. Och samtidigt ser man fåglarna som flyger fria i skyn. Ovetandes. Men samtidigt fullständigt beroende av vatten. Vattnet som jag trampar. (OMG! Tisdagspoesi.)

Var ju hos föräldrarna i helgen. Jag och farsan satt och snackade en kväll. Ganska sent i sin karriär sadlade han om och blev gymnasielärare efter att ha jobbat på verkstadsgolvet och sen som CAD-ritare i hela sitt vuxna liv. Själv kom jag på att om jag fick leva om mitt liv hade jag satsat på djur. Alltså ett yrke som innefattar djur. Varför kom jag inte på det för 15 år sedan?  Till en början hade jag någon tanke om att media skulle ge mig möjlighet att vara kreativ och samtidigt kunna göra en skillnad. Som fotograf i krigsdrabbade länder eller något liknande. Eller att göra dokumentärer som är viktiga. Eller att skriva för Amnesty. Det fanns i alla fall något slags rättvisetänk långt bak i skallen på mig. I kombination med det där kreativa då, som för mig är jävligt viktigt. Och nu sitter jag här. På ett kontor utan fönster. Är en byråkratisk stoppkloss, styrd uppifrån av bossar som är helt verklighetsfrånvända, med en dålig lön och taskigt arbetsklimat. Bra jobbat. Verkligen.