Förr i tiden fanns det inga kameror*. Inga emo-poser där inte. Ingen facebook-efter-helgen-ångest heller. Däremot kunde man, om man var hyfsat tät, bli porträtterad på en duk. Men det var som sagt dyrt. Därför ville man se så bra ut som möjligt. Om man blev avmålad men inte nöjd med resultatet så skyllde man på den som målat och denne blev således arbetslös. Med andra ord förskönades alla människor så in utav bara helvete. Förrutom att alla på 1700-talet såg ut att ha downs syndrom måste de flesta andra ha varit brutalt fula. För det är ändå försköningar som finns kvar till eftervärlden.
Och just som jag lajar runt för att hitta på några bilder som visar vad jag beskriver hittar jag den här sidan:
Jaha. Då behöver inte jag sittar här och plita ner utläggningar om redan dokumenterade faktum. Tack och god natt.
* och man fick gå sju mil till skolan i halvmeter blöttsnö barfota samt äta bark till frukost och kvällsmål. (Lunchen uppfanns långt senare av småätande fransos som gick lite överstyr och råkade laga en omelett mitt på blanka dagen.)