jonsert

Har precis lyssnat på två fullkommligt skitnödiga radioteatrar på sr. (Måste lyssna på något när jag går här och donar. Tystnad kan man dö av har jag hört.) Radioteater är inte helt lätt men fan vad mycket bättre saker jag har hört under min utbildning. Och fan vad jag skulle kunna göra bättre. Och den där skitnödiga kultureliten får betalt för sitt dravel. Fan.

Tur att jag har en av världens sötaste sidekicks (fast det kanske är jag som är sidekicken?) som pitchat vår dokumentär för någon producent/filmkonsulent som tyckte att vi skulle kontakta SVT och SFI. Det skulle kunna ge lite cash. Och så vore det ju rätt skoj/intressant/givande att jobba med ett projekt som inte har sin slutdestination inför en klass och en opponentgrupp i skolan.

I morgon fyller Kock år. Haha. Garvar bara jag tänker på det och ska försöka mig på en återberättelse av gårdagen (tror dock jag kommer misslyckas fatalt. Det var säkert en "skulle-varit-där" grej.) I alla fall, vi var i köket och grejade med något. Jag sparkade honom lite lätt på låret. Han skulle kontra och sparka tillbaka. Men han är så jävla ovig (och förmodligen stel efter föregående dags innebandy) och duttade till mig typ 20 cm över golvnivå. Jag kunde inte sluta skratta*. Han såg en smula oförstående ut och jag förklarade att det var hans totala ovighet som roade mig. Efter en kort stunds villrådighet från hans sida gick han raskt och hämtade sin innebandyklubba och innebandy boll och förklarade att han minsann kunde skjuta bollen jättejättehårt och demostrerade en skott i hallen. Underbart. 

* Från hjärtat liksom.
moget | |
Upp