.

Jag och Viktor har kommit på världens bästa lek. Vi kallar den "Sträck upp armarna och vifta lite-leken". Föga förvånade går den till så att man, något sånär synkroniserat, sträcker upp armarna så högt man kan. Sen skrattar man lite, viftar lite och tar sen ner armarna igen. Sen börjar det om från början. Man kan vara två eller flera i leken. Helt allena blir det lite tråkigt. Om Viktor har tråkigt eller är pissed of funkar det nästan alltid köra introlåten till Bröderna Cartwright med honom ridandes på knäet. Det är en riktigt hit faktiskt. Dessvärre börjar den te sig lite tjatig efter fem sex gånger och då kan man bryta av med "Tänk om jag hade en liten apa." Den är ju också bra.



Idag ska jag ringa runt och kolla upp en massa saker. Känner att mitt jävlaranamma är på väg tillbaka och det var fanimig på tiden.

Sen har jag helt oförhappandes råkat gått och blivit krallig igen. Som Dread så fint påpekade genom att neka mig nötblandningen i fredags, när jag höll på att dö av svält, och istället petade mig i magen. Åjo. Mammsen har kommit med gliringar i helgen också. Men finns det så äter jag. Så enkelt är det.