. - Så länge skutan kan gå. Så länge haspen är på.

Så länge skutan kan gå. Så länge haspen är på.

Att gå och småprata för sig själv i hemmets trygga vrå är inga konstigheter. Tror inte att alla gör det men många. Att gå och småprata för sig själv på öppen gata i kombination med att halvt om halvt snubbla var tredje meter är inte fullt lika charmigt. Eller? Hehe.

Jag känner pressen. Ca 25 volontärer på ca 60 arbetspass under fyra dagar. Mitt ansvar. 25 filmer i tre olika format på fyra platser vid tusen olika tidpunkter (eller ja. vid 25 olika tidpunkter). Delvis mitt ansvar. Sätta 6 tekniker i arbete på rätt plats vid rätt tid. Mitt ansvar. Jag toppar detta med ett litet filmjobb i morgon, världpremiär för Aj aj Kapten på fredag (nervös) samt att städa på hotellet. Som man bäddar får man ligga. Jag tror jag förkroppsligar det purfärska begreppet "Stressmaschokist". Men samtidigt: fan vad jag lever nu! Det händer något bra. Och jag är en del av det.

(Pressen att hitta ett nytt boende, ett sommarjobb, pengar till mat för hela månaden och en plan för hösten är dock inte positiv på något sätt. )

Önskar bara att jag kunde bli kvitt känslan av att jag glömt något väsentligt. Jag skulle på riktigt bli helt knäckt om någon filmvisning går åt helvete på grund av att jag missat något. Blir det så får jag väl gå till plan b och bli Maori-kentaur på heltid.

Tomas säger att jag är en orch. De är förvisso ganska tuffa, men jag är ingen orch. Ännu...