Jag- ett skämt?
Idag flinade jag hela vägen hem från frissan. Tycker nödvändigtivs inte att det är fult. Men snyggt? Njeae. Syrran kunde inte dölja sin spontana reaktion när hon såg mig: "haha! Vad ska de där strontarna vara bra för? jag kan klippa av dem om du vill." Men jag kunde liksom inte hejda min hårklipperska. Hon var så exhalterad. "Det här är SÅ du!" sa hon och klippte och klippte.
Det må verka märkligt med ett helt inlägg ang mitt hår. Det ÄR märkligt. Men jag har inget roligt att förtälja. Bara en massa gnäll. Som tex att jag blev väckt halv fyra i natt av ett gäng skitfulla människor som tyckte att det var en bra idé att stå och skrika utanför mitt rum (närmare bestämt i Tims rum). Jag ropade ett par gånger att de gärna fick dämpa sig men det var ingen som hörde. Till slut var jag som en tecknad-figur-som-det-rycker-ur-öronen-på-för-att-den-är-så-förbannad-arg. Jag bokstavligen talat skakade av ilska. Och jag vrålade, från botten av mitt väsen: Kan du ta och hålla käften för en gångs jävla skull! Och gisses så tyst det blev. Allting stannade upp. Det dröjde ett par sekunder innan jag hörde dem tassa ut försiktig ur Tims rum och viskandes leta efter sina skor i hallen.
Jag blir inte tokarg speciellt ofta. Men när jag blir det gör man bäst i att hålla sig på sin kant. Anntingen det eller beredda sig på massslakt.
I morse hittade jag en gammal tidning utanför min dörr. På den hade någon skrivt "Förlålt".
haha det var rolig, fast jag har för mig att jag mest skrattade för du sa att jag inte fick skratta! Men sen skulle ju du va dramatisk och hoppa från vibergabron... jag skrattade ju inte mindre på grund av det!